Samma tankar

Som sagt har samma tankar som i förra inlägget, varför plågar man sig själv genom att inte släppa taget, att fortsätta utsätta sig för risken att bli sårad och besviken.

Jag vet inte vart jag ska börja mer än att jag måste nog försöka sörja ordentligt. Tillåta mig själv att vara ledsen och att acceptera att det är som det är.

Det här med acceptans är något jag jobbat med i många år när det kommer till mig själv , känslor och situationer.

Men just nu har jag svårt att hitta ett sätt att acceptera att livet är som det är just nu även fast jag vet att det blir bättre.

Men just nu känns mycket av mina känslor som att jag plågar mig själv. Känns som fysisk smärta i mitt hjärta och över mitt bröst då allt känns tungt.

Inga mörka tankar men allt är bara tufft

Ingen riktig vet

Ingen och då menar jag ingen riktigt vet exakt allt som händer i mitt liv allt jag gör, allt jag känner.

Jag är så less på att ha dessa explosiva känslorna , vill bara känna allt sådär lagom mycket…

Vill inte fastna i tankar och mönster.

Jag vill inte ha det som jag har det , men jag vill inte avsluta mitt liv.

Jag vill bara byta mitt liv mot ett annat liv.

Ett liv där det inte är kaos inom mig, ett liv där jag inte behöver hålla ihop, ett liv där jag inte behöver kämpa hela tiden, ett liv där jag har någon som tar emot mig när jag faller och veta att någon gör det.

Att slippa stå själv i allt jämt.

Ett liv där jag kan gå och jobba och fixa allt det här vardagliga som alla andra.

Jag vill inte ha mitt liv jag vill ha någon annans liv , jag önskar att andra kunde byta plats med mig i en vecka eller en månad bara för att kunna få en förståelse.

Det handlar inte om att jag inte kan , det handlar om att jag inte vill krascha till botten av botten igen..

Varför plågar man sig själv så mycket när man bara borde släppa något och sluta tänka på det.

Eller så känns det iallafall som att jag plågar mig själv genom att inte kunna släppa taget, genom att tänka på det som är jobbigt .

Jag känner mig så misslyckad så många gånger, känner mig så jävla dum.

Vilket nu efter att ha blivit sårad flera gånger på rad , gjort att jag litar inte på någons ord alls , hur ska jag våga ge någon annan människa tillit igen någonsin. För så fort jag jag börjat våga lita på någon så blir jag sårad.

Då är det bättre att sätta upp muren och inte låta någon komma för nära och därför så blir det att jag drar när någon kommer för nära för att jag är så less på att bli sårad och besviken.

Och nu har det blivit ännu värre och en ännu större mur..

Jag vågar knappt lita på mig själv och mina egna känslor och beslut längre…

Helt jävla värdelöst från att ha börjat komma så långt till att gå tillbaka i min egen utveckling med att sänka min mur till att bygga den högre än någonsin.

Bipolär

Ja jag är bipolär typ 2 och ibland blir det så tydligt fast jag har också adhd , medelsvår adhd, och på måndag ska jag träffa en psykolog för utredning om borderline.

Ibland känns det som att det blir så tydligt att jag är bipolär när det svänger fort men ändå inte på ett bipolärt sätt och då börjar jag tänka på saker jag börjar lära mig om adhd och mig själv att när man har adhd så har jag iallafall känslorna utanpå nerverna och kroppen, varje känsla jag har är tusen gånger mer än vad någon utan diagnos känner , och det handlar om alla känslor, för mina känslor är impulsiva och inte alltid rationella och jag vet det.

Jag är ganska säker på att jag har borderline: Emotionellt instabilt personlighetssyndrom – borderline personlighetssyndrom

Ja personlighetssyndrom eller förut sa dem personlighetsstörning. Nu tänker ni som läst mina inlägg att ja det kan man ju förstå 😂.

Nej jag är inte störd i huvet, jag vet vad som är rätt och fel i livet , jag är en helt normal tjej med lite extra krydda bara.

Jag känner mycket , jag känner massor och jag kan inte alltid styra när , hur och varför jag känner dem känslorna jag gör. Jag lär mig att hantera mina känslor osv mer och mer, tänka först prata sen tro mig jag är oftare tyst än pratar för att jag vet att ibland blir det sjukt fel bara för att jag går på min impuls och pratar eller gör innan jag äns tänkt vilket gör att jag blir osäker istället många gånger på om jag verkligen kan lita på mina ord eller mina handlingar.

Men nu har jag börjat tänka på allt detta med dating och killar osv.

Jag tänker bara vara jag , jag tänker vara hon den där lite halv galna tjejen som är ensamstående mamma och har diagnoser men som gör allt och fixar allt som alla andra gör. Och ibland gör jag det så mycket bättre än andra också .

Men varför dejtar jag eller försöker hitta någon egentligen , jo för att jag vill bli älskad och känna mig älskad av en annan vuxen människa . Att få längta efter någon , sakna någon , bara kramas och titta på tv utan mer krav än att bara kramas och titta på tv.

Och för att jag vill ju så gärna ha ett eller helst 2 till barn.

Det är nog den största anledningen till att jag dejtar eller försöker med misslyckade försök.

Men jag orkar inte dejta just nu. Min dotter är snart 5 år och jag fyller snart 28 om typ en vecka fyller jag år..

Ska jag börja om med en ny bebis nu?. Att ha fler barn är min största dröm min största önskan i livet och som jag kämpat och kämpar och står ut med all mensvärk och p-piller som får mina hormoner att göra mitt instabila känslomässiga liv ännu mer instabilt , finnar som att jag vore tonåring ibland och mensvärk som att jag hade för värkar , blöder mängder i ca 5-7 dagar , är så sjukligt trött att jag knappt kan hålla mig vaken en hel dag .

Dem låter mig inte frysa ägg varför jag vet inte det är en kamp jag måste välja om jag ska ta , men annars är ju allt det andra jag stått ut med och kämpat för förgäves .

Men ska jag va ärlig så önskar jag bara jag kunde få bli gravid 2 gånger väldigt tätt så jag sen kan ta bort alltihopa så jag slipper all extra smärta o trötthet o instabila känslor.

Ja så vad gör man när man vet vad man vill och ändå inte lyckas få det man vill, jag vet exakt hur jag vill ha det i en realation t.ex. jag har till och med kommit på vad jag vill göra med mitt yrkesliv efter alla år som barnskötare.

Vi har nyss flyttat till en större lägenhet så nu bor vi inte på ynka 36 kvm utan på 61 kvm .

Det är helt otroligt, min lilla vovve har flyttat till himmelen, och det är en otrolig saknad och sorg just nu både för mig och min dotter.

Jag klarar mig utan en man i mitt liv , jag behöver inte en annan människa för att va lycklig och ha det bra förutom att skaffa barn med då.

Annars måste jag börja spara ihop en jäkla massa tusen om jag ska försöka mig på ivf själv . För det är dyrt

Nä nu blev det sådär hattigt igen men men nu måste jag försöka sova

Ångest

Ångest , ångest och åter igen ångest , för ett tag sedan hade jag sådan extrem ångest attack som jag inte haft på länge , jag föll ihop på golvet när jag va på väg till köket ..

Jag har så otroligt mycket ångest attacker som bara kommer , när som dyker den upp men framförallt efter att jag nattat min skatt.

Hon som får mig att vilja slita av mig håret många gånger men som är anledningen att jag fortsätter kämpa på .

Men just nu så bor det så mycket ångest inom mig som jag inte kan sätta ord för , jag kan inte sätt fingret på vad det är mer än att det är massa ångest och tårar, jag sörjer så många saker och det kanske är det som skapar ångest , en tvivlan på mig själv om jag verkligen duger som jag är…

Hur kan man va så nöjd med sitt liv och veta vad man vill ha , hur man vill ha och ändå ha så mycket sorg och tårar och ångest …

Blåögd

Mannen jag trodde skulle bli min , gick och skaffade flickvän… inte undra på att man känner sig korkad och dum .

Att man inte vågar lita på en annan människa. Ändå har jag varit så avvaktande och förklarat att jag är rädd att bli sårad.

Nej jag är inte rädd för att bli sårad , jag är less på att känna den här smärtan.

Så nu sitter jag på parkeringen vid mitt jobb och ska börja om 1 minut och jag vill bara bryta ihop och gråta idag.

Inte för att jag fick veta detta nu men idag är en sådan dag.

Men nu ska jag gå in till mina underbara barn och hoppas på att kunna hålla ihop

Juldagen

Juldagen startade i tårar , jag grät och grät och grät..

”Bråkade” med killen jag ”dejtar”. Super fin , super trevlig, jätte manlig, aldrig träffat en manligare kille någonsin, han är snygg , han är allt o lite till.

Tänk om jag ändå bara kunde få känna mig kär i honom, då hade jag förstått gråtandet, då hade jag förstått varför jag ibland undrar om han är med någon annan tjej.

Han får mig så trygg i hans närvaro men han kan få mig att bli så osäker på om han verkligen har ett intresse.

Han är extremt lik mig i tanke sätt och hur han reagerar och agerar ibland men ändå är vi så olika.

Vi hade varit väldigt perfekta som ett par egentligen. Men vad vill jag med honom ?. Han vill inte ha fler barn, jag vill ha fler barn även fast jag inte vill det just nu.

Jag trivs i hans närhet och jag har jätte kul med honom och sexet är det bästa sex jag någonsin haft.

Han jobbar jämt , han har sina barn varannan vecka .

Jag vet inte vad jag ska göra, efter imorse vill jag bara ringa honom igen.. prata med honom och höra hans röst , jag vill att det ska bli lite mer som det va i början när vi började prata och sågs .